Lag (1939:608) om enskilda vägar

50 av 117 paragrafer (43 %) har ändrats i lag (1939:608) om enskilda vägar sedan utfärdandet (t.om. SFS 1995:1683). Här finner du samtliga ändrade paragrafer och deras nuvarande lydelser.

Lag (1939:608) om enskilda vägar upphävdes 1998-01-01 genom SFS 1997:620


Filtrera

Vill du inte visa alla ändringar? Välj den äldsta ändringsförfattningen som saknas i din lagbok, så plockar vi fram alla paragrafändringar du saknar.

[+] Ändringsförfattningar

Vill du endast visa aktuell lagtext?


Ändrade paragrafer

[+] Innehållsförteckning


Lydelse 2021-04-18


1 kap. 2 §

  Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning.

Lika med väg anses till väg ansluten brygga, bro eller färja med färjläge. Lag (1947:183)

1 kap. 4 §

  Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får väg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i andra stycket skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ändamål fordrar. Lag (1987:460)

2 kap. 14 §

  I fall då vid förrättning eller genom dom enligt detta kapitel bestämts att väg må för fastighet byggas eller begagnas, må till förmån för fastigheten, där det kan ske utan märkligt men för annan fastighet, föreskrivas, att grind eller led ej får bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes än i korsning av järnväg, spårväg eller vattenväg. Vid meddelande av dylik föreskrift må dess tillämpning i övrigt begränsas efter ty skäligt prövas.

För intrånget skall gäldas ersättning, som bestämmes i penningar att utgå på en gång. Lag (1954:197)

2 kap. 15 §

  Prövning av fråga om rättighet eller skyldighet, som i 6--14 §§ avses, verkställes efter ansökning eller anmälan vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas. Lag (1971:1049)

2 kap. 16 §

  Rätt att ansöka om förrättning enligt detta kapitel och att vid sådan förrättning föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå dess ägare ävensom innehavaren, där denne jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet av fastighetens väghållningsskyldighet.
Samma befogenhet, dock ej i fråga om byggande av väg, tillkomme nyttjanderättshavare, vilken enligt avtal har att fullgöra väghållningsskyldighet för fastigheten.

Anmälan om förrättning göres av lantmäterimyndigheten, när vid fastighetseglering beslutats att fråga om väghållning skall prövas enligt denna lag.

Väckes sålunda fråga, som i 6--14 §§ avses, må härutinnan talan för fastighet vid förrättningen städse föras av innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt, i den mån frågan rörer hans rätt.

Har efter förrättningens början fastighet övergått till ny ägare eller innehavare, vare han i lika mån som företrädaren bunden av vad denne medgivit eller godkänt. Lag (1995:1399)

2 kap. 18 §

  Ansökning om förrättning enligt detta kapitel göres skriftligen hos länsstyrelsen.

I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet, de fastigheter saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och innehavares, nyttjanderätts- och servitutshavares namn och hemvist.

Finner länsstyrelsen den äskade förrättningen endast avse fråga, som bör vinna sin lösning i den i 3 kap. stadgade ordning, äge länsstyrelsen avslå ansökningen eller, där förordnande för förrättningsman redan utfärdats men förrättningen ännu icke avslutats, förordna om dess inställande. Är frågan om dylikt beslut beroende på utredning, må med utseende av förrättningsman tills vidare anstå eller länsstyrelsen föreskriva att förrättningen skall vila, intill dess länsstyrelsen annorledes förordnar.

Första--tredje styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om anmälan som avses i 16 § andra stycket. Lag (1971:1049)

2 kap. 19 §

  Till förrättningsman skall länsstyrelsen förordna sådan person, lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara till uppdraget lämplig.

För förrättning, som sker efter anmälan enligt 16 § andra stycket, skall den förrättningslantmätare som handlägger fastighetsregleringen förordnas till förrättningsman, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Hava samtliga uppgivna sakägare förenat sig om förslag till viss förrättningsman, varde den föreslagne förordnad, där ej annat föranledes av stadgandena i första och andra styckena eller eljest laga hinder möter.

Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till en kommunal nämnd, denna nämnd. Har i fall, som avses i andra stycket, till förrättningsman förordnats annan än den förrättningslantmätare som handlägger fastighetsregleringen, skall den senare underrättas. Lag (1991:1674)

2 kap. 20 §

  Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna eller, om dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som äro valda till nämndemän i domsaga eller i fastighetsdomstol eller till godemän vid fastighetsbildningsförrättningar. Ej må till god man utses någon, som är bosatt fjärran från den ort, där förrättningsstället är beläget, när annan behörig närmare finnes.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, må det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens. Lag (1971:1049)

2 kap. 21 §

  För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning, den förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad för gode män vid fastighetsbildningsförrättningar är eller varder stadgat.

Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden genast förskjutas samt, därest vid förrättningen flera förpliktas till väghållning eller utgivande av ersättning enligt 9 § tredje stycket, mellan dem och sökanden fördelas efter ty skäligt prövas. Vid förrättning, som sker efter anmälan enligt 16 § andra stycket, skola ägarna av de fastigheter, som ingå i regleringen, anses såsom sökande. Lag (1971:1049)

2 kap. 24 §

  Förrättningsman skall så skyndsamt som möjligt å därför tjänlig tid börja förrättningen samt utan onödigt dröjsmål fortsätta och avsluta densamma.

Finner förrättningsmannen anledning till antagande att till förrättningen hänskjuten fråga bör lösas i den i 3 kap. stadgade ordningen, skall han genast härom underrätta länsstyrelsen och inhämta dess besked huruvida förrättningen skall fortgå.

Vill den, som sökt förrättning, sedan förrättningsman förordnats men innan sammanträde under förrättningen hållits, återkalla sin talan, göre det skriftligen hos förrättningsmannen. Därest kallelse, som avses i 25 §, redan utfärdats och återkallelsen inkommit så sent att förrättningsmannen ej kan i god tid före det utsatta sammanträdet skriftligen underrätta samtliga kända sakägare om förrättningens inställande, vare återkallelsen utan verkan; och meddele förrättningsmannen sökanden därom besked. Sker återkallelsen vid sammanträde under förrättningen, skall denna genast inställas, där ej annan sakägare, som äger påkalla förrättning rörande den väckta frågan, begär att förrättningen fortsättes.

Förrättning, som sker efter anmälan enligt 16 § andra stycket, må inställas, om fastighetsregleringen inställes eller om annat särskilt skäl föreligger. Lag (1971:1049)

2 kap. 25 §

  Bestämmelserna i 4 kap. 18--24 §§ fastighetsbildningslagen (1970: 988) om kallelse och delgivning samt om underrättelse till en sådan nämnd som avses i 19 § fjärde stycket skall tillämpas också vid förrättning enligt detta kapitel.

Där fråga är om vägs byggande så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottled, vare förvaltningen av denna andra trafikled kallad att såsom sakägare deltaga i förrättningen. Lag (1991:1674)

2 kap. 27 §

  har upphävts genom lag (1971:1049)

2 kap. 28 §

  har upphävts genom lag (1971:1049)

2 kap. 31 §

  Förrättningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.

I protokollet skall ske anteckning rörande vilka som äro sakägare och för vilka fastigheter de äga föra talan, samt till beskaffenhet och utgivningsdag anmärkas de handlingar, som styrka behörighet härutinnan. Fastigheternas registerbeteckningar skola angivas, i den mån sådana finnas dem åsatta.

I protokollet skola noga upptagas framställda yrkanden och anförda skäl samt förrättningsmannens och gode männens beslut och utlåtanden jämte grunderna för desamma.

Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela förrättningen. Innan sammanträde avslutas, skall protokollet för detsamma erhålla slutlig avfattning. Meddelat beslut skall uppläsas.
Förrättningsmannen skall underteckna protokollet och därå anteckna dagen, då det är uppsatt. Lag (1954:197)

2 kap. 36 §

  Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 35 § omförmälda utlåtande samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen upprättats, skola av förrättningsmannen inom tjugu dagar eller, om vägen eller största delen därav är belägen inom något av rikets fyra nordligaste län, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande överlämnas till ordföranden i styrelse, varom i 50 § förmäles, eller där sådan styrelse ej är tillsatt, till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller, om dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den, som sålunda mottagit dem, tillgängliga för envar, som åstundar att granska eller avskriva desamma. Kvitto å handlingarnas mottagande skall vidfogas huvudskriften av förrättningsutlåtandet.

Förrättningsmannen skall inom tid, som i första stycket sägs, om dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till en sådan nämnd som avses i 19 § fjärde stycket, denna nämnd. Har i fall, som avses i 19 § andra stycket, till förrättningsman förordnats annan än den förrättningslantmätare som handlägger fastighetsregleringen, skall den senare underrättas. Lag (1991:1674)

2 kap. 38 §

  När besvär enligt 37 § blivit anförda, skall fastighetsdomstolen genast därom underrätta förrättningsmannen, vilken har att skyndsamt till domstolen insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande handlingar jämte karta, där sådan upprättats.
Förrättningsmannen vare pliktig att, där domstolen så prövar nödigt, inställa sig vid domstolen för att höras i målet. Ersättning för inställelsen skall förskjutas av klaganden, och pröve domstolen i slutliga utslaget, huruvida beloppet skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar bestämmelserna om fastighetsbildningsmål i 16--18 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988). Lag (1971:1049)

2 kap. 39 §

  Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort, skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättningsmannen, till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad domen vunnit laga kraft eller inte, översändas till nämnda lantmäterikontor eller till nämnden ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt 36 § har att förvara avskrift av förrättningshandlingarna. Har i fall, som avses i 19 § andra stycket, till förrättningsman förordnats annan än den förrättningslantmätare som handlägger fastighetsregleringen, skall avskrift av domen översändas till den senare.

Föres ej talan mot förrättningen, har förrättningsmannen att insända förrättningsutlåtandet till fastighetsdomstolen, vilken åteckne detsamma bevis, att besvär ej anförts; och åligge det förrättningsmannen att, sedan utlåtandet återställts till honom, inom fyra månader efter förrättningens avslutande översända förrättningsakten till den myndighet, hos vilken, enligt vad i första stycket sägs, akten skall förvaras.

Där förrättningen avser väg, som är belägen dels i stad eller samhälle, varom i första stycket förmäles, och dels å egentliga landsbygden, skall förrättningsmannen verkställa avskrift av förrättningshandlingarna, vilken avskrift skall åtfölja akten, tills densamma inlämnats till förvar hos den kommunala nämnden eller lantmäterikontor; och åligge det den av dessa myndigheter, som mottagit akten, att därom teckna bevis å avskriften och översända denna till den andra av ifrågavarande myndigheter. I fall, som i detta stycke avses, varde, då avskrift av dom, efter ty ovan är sagt, skall översändas till nämnden eller lantmäterikontoret, dylik avskrift tillställd dem båda.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet att redovisa förrättningsakt och andra honom enligt denna lag åliggande uppgifter, därom förordnar regeringen. Närmare anvisningar till ledning för förrättningsmän vid handläggning av förrättningar utfärdar regeringen eller den regeringen förordnar. Lag (1991:1674)

2 kap. 49 §

  Försummar väglottshavare att vederbörligen bygga eller underhålla sin väglott eller fullgöra vinterväghållning därå och bättrar han ej ofördröjligen efter tillsägelse, skall tillsyningsman, som i 48 § omförmäles, hålla syn genom två ojävige män, av vilka den ene skall vara nämndeman i domsaga eller i fastighetsdomstol eller god man vid fastighetsbildningsförrättningar. Varder vid synen, till vilken den försumlige skall i god tid kallas, bristen vitsordad, uppskatte synemännen i penningar kostnaden för dess botande. Därefter äge tillsyningsmannen erhålla utmätning hos den försumlige för det uppskattade beloppet jämte synekostnaderna samt vare pliktig att, i den mån medel sålunda för ändamålet tillhandahållits honom, ofördröjligen ombesörja utförande av det eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren åt synen eller honom påförda synekostnader, instämme sitt klander till allmän underrätt i orten inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.

Vad i första stycket angående syn stadgats utgöre icke hinder för tillsyningsmannen att, därest väglott ej ofördröjligen efter tillsägelse bättras, genast bota befintlig brist. Har så skett, njute han av den försumlige skälig gottgörelse för arbetet, i den mån detta visas hava varit erforderligt för väglottens försättande i laggillt skick. Lag (1971:1049)

2 kap. 52 §

  Styrelse för vägsamfällighet skall bestå av en eller flera här i riket bosatta personer och hava sitt säte i den ort, där vägen eller största delen därav är belägen.

Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av de väghållningsskyldiga.

Val av ledamöter i styrelsen eller ändring i dess sammansättning skall snarast anmälas hos den statliga lantmäterimyndigheten.

Har styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända utan att anmälan om nytt val skett, och är styrelsen med kvarstående ledamöter ej beslutför, eller saknas eljest behörig styrelse, skall länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende av att styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan om verkställt val förordnandet återkallas, antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, förvalta samfällighetens angelägenheter och företräda samfälligheten på sätt om styrelse finnes nedan stadgat. Syssloman njute av samfälligheten arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

Den statliga lantmäterimyndigheten skall föra en förteckning över vägsamfälligheter. Förteckningen skall innehålla uppgifter om styrelsernas sammansättning och om förordnade sysslomän.
Lag (1995:1399)

2 kap. 56 §

  Å sammanträde, varom i 50 § förmäles, må rösträtt för envar av de väghållningsskyldiga fastigheterna utövas av den, som jämlikt 5 § har att svara för fullgörande av fastighetens förpliktelser, efter det andelstal, som är bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten. Väghållningsskyldig, som icke gäldat förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel av de väghållningsskyldigas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andelstal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten eller angående avtal mellan denna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Vid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av väghållningen, däri allenast vissa av de väghållningsskyldiga äro pliktiga att taga del, tillkomme endast dessa väghållningsskyldiga rösträtt.

För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, i andra frågor gälle den mening, som biträdes av de flesta röstande, eller, om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.

Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för de väghållningsskyldiga tillgängligt.

Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras i den eller de ortstidningar som vägsamfälligheten bestämmer.

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla de väghållningsskyldiga till extra sammanträde. Varder sådant sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat av minst en femtedel av de väghållningsskyldiga eller det mindre antal, som må vara i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen utlysas. Lag (1977:688)

2 kap. 63 §

  Uttaxering skall, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven, verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras, vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje bidragsskyldig samt tiden för inbetalningen.

Förmenar väghållningsskyldig eller sådan nyttjanderättshavare, som omförmäles i 58 § tredje stycket, att den i längden verkställda uttaxeringen eller fördelningen ej är med lag överensstämmande, äge han genom stämning å styrelsen inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i den gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Uttaxerat belopp skall, ändå att klandertalan väckts, inbetalas å tid, som av styrelsen bestämts, vid äventyr att, där ej rätten annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som om betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.

Är fastighet, som utträtt ur samfälligheten, likväl jämlikt 59 § ansvarig för densamma åvilande förbindelse och sker fördenskull uttaxering å fastigheten, skall den, som har att svara för betalningen av fastighetens bidrag, kallas till det sammanträde, vid vilket debiteringslängden framlägges för granskning; och gälle beträffande honom med avseende å behörighet att klandra debiteringen och förpliktelse att erlägga uttaxerat belopp vad ovan om väghållningsskyldig är sagt. Lag (1954:197)

2 kap. 64 §

  Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom förrättning eller dom meddelat förordnande eller där eljest den gemensamma väghållningsskyldigheten i sin helhet upphört.

Skall samfällighet upplösas, får kallelse sökas på dess okända borgenärer. Därvid äger bestämmelserna i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer motsvarande tillämpning.

Ej må vägsamfällighet upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.

Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar överstiga skulderna, varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat efter ty rättvist prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro medlemmar av samfälligheten. Lag (1981:137)

2 kap. 65 §

  Inträda, sedan fråga om rättighet eller skyldighet, som i 6--14 §§ avses, blivit genom förrättning eller dom avgjord, ändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig mån inverka, må frågan återupptagas vid ny förrättning. Lag (1971:1049)

2 kap. 70 §

  Behörig länsstyrelse i frågor enligt detta kapitel är, där annat ej följer av vad i 27 § stadgats, länsstyrelsen i det län där vägen, varom fråga är, eller största delen därav är belägen.

Länsstyrelsens beslut enligt 18, 19, 48, 51, 52 eller 62 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel överklagas, om beslutet inte skall stå fast enligt vad som särskilt föreskrivits ovan, hos regeringen. Lag (1995:1683)

3 kap. 72 §

  I vägförening skall icke ingå fastighet, vars inom föreningens område belägna del utgöres av allenast väg, gata, järnväg, spårväg eller kanal, så framt ej till sådan anläggning hörer inom området belägen byggnads-, lastage- eller upplagsplats eller dylikt samt fastigheten fördenskull prövas skola deltaga i föreningens väghållning. Lag (1954:197)

3 kap. 74 §

  Vad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen till föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmelserna tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel föreskrivet. Lag (1954:197)

3 kap. 76 §

  De i vägförening ingående fastigheterna skola, där ej nedan annorledes stadgas, bidraga till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden; och skall i ty fall, om sådant värde ej åsatts fastighet, bestämmas särskilt värde att, intill dess taxering skett, ligga till grund för beräkningen av fastighetens andelstal.

Skulle i visst fall befinnas att, med hänsyn till fastigheternas nytta av vägarna samt fastigheternas förmåga att bära kostnader för väghållningen, den i första stycket angivna allmänna grunden för delaktigheten måste medföra mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan än viss annan sådan grund, må sistnämnda grund fastställas att tillämpas i stället för taxeringsvärdena. Vid bedömande av lämplighetsfrågan skall iakttagas bland annat, att reglerna för delaktigheten skola vara av beskaffenhet att kunna utan avsevärd svårighet omedelbart tillämpas av vägföreningen även under växlande förhållanden med avseende å fastighetsindelningen och bebyggelsen inom området.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, såsom att viss i föreningen ingående fastighet till betydande del av ägovidden faller utom föreningens område eller eljest drager jämförelsevis ringa nytta av den väghållning, föreningen har att ombesörja, eller att den för fastighetens räkning å föreningens vägar bedrivna trafiken i särskilt hög grad föranleder ökning av väghållningskostnaderna, må för fastigheten bestämmas visst lägre eller högre andelstal än vad som skulle följa av den allmänna grund för delaktigheten, som i första stycket stadgas eller med stöd av bestämmelserna i andra stycket fastställts att gälla beträffande föreningen.

Verkställes inom föreningens område från fastighet avstyckning av ett flertal lägenheter till försäljning, må, där så befinnes skäligt, förordnas att denna fastighet så ock annan i föreningen ingående fastighet, som har samme ägare, skola i fråga om kostnaderna för byggande av viss eller vissa av föreningens vägar deltaga efter visst högre andelstal än det, som för sagda fastighets eller fastigheters delaktighet i övrigt är gällande. I ty fall må jämväl föreskrivas att i vägbyggnadskostnad skall inräknas ersättning enligt 75 § första stycket. Lag (1954:197)

3 kap. 77 §

  Rätt att begagna vägförenings väg, som föreningen anlagt eller övertagit till väghållning, tillkomme förutom envar av föreningens medlemmar jämväl annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge det denna fastighet att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens begagnande för fastighetens räkning, och må rättigheten icke under något år tagas i bruk, innan avgiften för samma år blivit gulden. Lag (1954:197)

3 kap. 79 §

  Förrättningsmannen skall tillse, att vid förrättningen förebringas sådan utredning angående bebyggelsen och förhållandena i övrigt inom det område, förrättningen avser, att på grund därav kan bedömas, huruvida vägförening bör bildas för att ombesörja väghållning inom området eller del därav.

Finnes vägförening böra komma till stånd, skall särskilt utredas:

huru föreningens område bör avgränsas;

huruvida i föreningen bör ingå sådan byggnad eller industriell anläggning, som avses i 1 § andra stycket, eller sådan fastighet, som sägs i 72 §;

vilka vägar som böra omfattas av föreningens väghållning samt när dessa vägar böra anläggas eller övertagas till väghållning av föreningen;

huru dessa vägar böra utföras till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och anordning i övrigt;

huruvida anledning förekommer att i enlighet med stadgandena i 76 § fastställa annan grund än taxeringsvärdena att gälla vid fördelning av väghållningsbördan eller att bestämma särskilt värde eller andelstal för viss fastighet samt vad i sådant hänseende bör föreskrivas;

vilka föreskrifter som med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten böra gälla rörande vägarnas beskaffenhet den tid mark är bar och vintertiden;

i vad mån och på vilka villkor det bör vara medgivet att hålla grind eller led över väg;

huruvida för ändamålsenliga fullgörandet av väghållningsskyldigheten erfordras rätt, som i 13 § omförmäles, samt, därest sådan rätt finnes böra upplåtas, på vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt rättigheten bör få utövas ävensom huruvida sand-, grus-, jord- eller stentäkt, som anses böra upplåtas, må för sitt ändamål nyttjas av ägaren eller eljest av annan än föreningen.

Förrättningsmannen skall i den utsträckning, som kan anses erforderlig, samråda med vägförvaltningen i länet samt med övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, vilka hava ett väsentlig intresse av sättet för vägfrågornas lösande.

Närmare anvisningar till ledning för förrättningsmän vid handläggning av förrättningar utfärdar regeringen eller den regeringen förordnar.
Lag (1975:677)

3 kap. 80 §

  Sedan vid förrättningen tillfälle beretts sakägarna att yttra sig samt erforderlig utredning verkställts, skall förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes, upprätta skriftligt utlåtande angående de i 79 § omförmälda frågorna. I utlåtandet skall tillika angivas, huru kostnaderna för förrättningen skola gäldas.

Skall enligt utlåtandet vägförening bildas, utmärke förrättningsmannen å karta föreningens område och vägar. Vid utlåtandet skola i ty fall fogas dels förteckning över vägarna med uppgift om de fastigheter, å vilka vägarna äro belägna eller skola anläggas, dels ock förteckning över fastigheterna inom föreningens område med uppgift för varje fastighet om ägarens namn och hemvist jämte andelstal. Förteckningarna skola innehålla erforderliga hänvisningar till kartan.

Utlåtandet skall innehålla besked, huruvida underställning skall äga rum enligt vad i 81 § första stycket sägs, samt uppgift om vad den, som vill anföra besvär över utlåtandet, har att iakttaga.

Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet framlägges för sakägarna å tid och plats som vid sammanträde bestämts; och skall utlåtandet därefter jämte övriga i andra stycket omförmälda handlingar å sådan plats vara utställt till granskning under den tid, som efter ty i 81 § sägs gäller för anförande av besvär över utlåtandet. Innan förrättningen avslutas, skall kungörelse om tiden och platsen, där utlåtandet kommer att hållas tillgängligt, införas i ortstidning samt översändas till en sådan nämnd som avses i 39 § första stycket.

Sedan förrättningen avslutats, skall förrättningsmannen så snart ske kan till länsstyrelsen översända samtliga till förrättningen hörande handlingar jämte nödigt antal avskrifter av desamma. Lag (1991:1674)

3 kap. 81 §

  Finner länsstyrelsen med hänsyn till att samband råder mellan fråga, som förekommer vid förrättningen, och fråga, som handlägges av länsstyrelsen, eller av annan orsak lämpligt att utlåtandet underställes länsstyrelsens prövning, äger länsstyrelsen meddela föreskrift därom, såframt förrättningen ännu ej avslutats. Jämväl förrättningsmannen äger med gode männen, där han av sådana biträdes, besluta att utlåtandet skall underställas länsstyrelsens prövning.

Sakägare och den kommunala nämnden får i händelse av missnöje med utlåtandet föra talan däremot hos länsstyrelsen genom besvär, som skola vara dit inkomna inom trettio dagar från den dag, då förrättningen avslutats. Lag (1991:1674)

3 kap. 84 §

  Då det slutligen har avgjorts att en vägförening skall bildas samt förrättningskartan har kompletterats i erforderlig mån, skall kopior av kartan samt avskrifter av förrättningsutlåtandet och av de förteckningar som nämns i 80 § jämte beslut, som kan ha meddelats över utlåtandet, av länsstyrelsen överlämnas till vägföreningen och lantmäterimyndigheten samt till en sådan nämnd som avses i 39 § första stycket. Lag (1995:1399)

3 kap. 86 §

  Kan överenskommelse ej träffas om sådan ersättning för upplåtelse eller annat intrång, som avses i 75 § första eller tredje stycket, skall vägföreningen genom stämning hänskjuta tvisten till domstols prövning.

Målet anhängiggöres vid den fastighetsdomstol, inom vars domkrets vägen eller största delen av densamma är belägen.

Den, som fordrar ersättning, stånde jämväl öppet att få tvisten prövad enligt vad nu sagts, dock ej då fråga är om ersättning enligt 75 § första stycket för markupplåtelse eller annat intrång av väg samt föreningen åtnjuter anstånd, som i 87 § omförmäles, med vägens byggande eller övertagande till väghållning enligt beslut, som meddelats innan ersättningskravet genom stämning väckes.

Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.

På begäran av vägföreningen bestämme fastighetsdomstolen, så snart ske kan efter det målet där anhängiggjorts, ett belopp, som föreningen må nedsätta till säkerhet för fullgörande av sin ersättningsskyldighet.

Sedan föreningen hos länsstyrelsen nedsatt det sålunda bestämda beloppet, äge föreningen utan hinder av att ersättningsfrågan icke blivit slutligen avgjord taga vägmarken, vägen eller rättigheten i anspråk för avsett ändamål.

Uppstår tvist om sådan rätt att begagna väg, som avses i 77 §, eller om beloppet av avgiften för begagnandet, må tvisten efter stämning hänskjutas till domstols prövning; och gälle därom vad i andra stycket sägs. I enahanda ordning må frågan upptagas till förnyad prövning, där ändrade förhållanden inträtt, som i synnerlig mån inverka på frågan.
Lag (1971:1049)

3 kap. 87 §

  Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen, där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.

Där i fall, som i första stycket avses, på föreningen ankommande åtgärd, varav rätten att tillträda vägmarken eller vägen är beroende, icke vidtagits av föreningen, må länsstyrelsen förelägga densamma viss tid härför samt, om den tid försittes, förordna syssloman att för föreningen vidtaga nämnda åtgärd och hos föreningsmedlemmarna uttaga härför erforderliga bidrag. Syssloman njute av föreningen arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

På framställning av vägföreningen äge länsstyrelsen medgiva föreningen anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertagande till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla närhelst skäl därtill äro. Lag (1954:197)

3 kap. 89 §

  Vägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster, täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i penningar.

Beträffande uttaxering skall vad i 63 § första stycket finnes stadgat äga motsvarande tillämpning. Förmenar medlem av vägföreningen eller nyttjanderättshavare, som omförmäles i 88 § sista stycket, att verkställd uttaxering eller fördelning å medlemmarna av uttaxerat belopp ej är med lag överensstämmande, äge han hos länsstyrelsen söka rättelse i den gjorda debiteringen genom besvär, som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden skola vara dit inkomna inom trettio dagar efter det sammanträde, å vilket längden varit framlagd för granskning. Ändå att besvär sålunda anförts, skall å tid, som av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat bidrag inbetalas, vid äventyr att, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som om betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd. Lag (1954:197)

3 kap. 90 §

  För vägförenings förbindelser svare de i föreningen ingående fastigheterna efter de andelstal, som äro gällande i fråga om väghållningsskyldigheten. Uppkommer brist hos någon av de ansvariga fastigheterna, vare bristen fördelad mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.

Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras gällande endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betalning söka denna.

Är gälden klar och förfallen, skall styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs, utan dröjsmål uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens fullgörande. För täckning av gäld, som under visst år uppkommit annorledes än genom sådan upplåning av medel, varom i 92 § förmäles, har styrelsen att, om gälden ej genast infrias, av inkomsterna under året avsätta det belopp, som kan beräknas åtgå till gäldens betalning. Sålunda avsatta medel må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål.

Skall föreningen upplösas, vare lag som i 64 § andra, tredje och fjärde styckena sägs. Lag (1954:197)

3 kap. 92 §

  Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta nödigt förlag samt, om förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla bristen.

Där vägförenings utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning enligt 75 § eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till vägunderhållet, vinterväghållningen eller förvaltningen under året, beräknas bliva så betydande att de skäligen böra fördelas å flera år, må föreningen efter länsstyrelsens medgivande för täckning av viss del av dessa utgifter upptaga lån att återgäldas genom årliga amorteringar under flera, högst tio, år enligt viss av länsstyrelsen godkänd plan. Lag (1954:197)

3 kap. 93 §

  Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i fjärde stycket, genom länsstyrelsens försorg antingen underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar tillställas envar, som beslutet rörer, eller ock beslutet hållas tillgängligt på lämplig plats inom orten, varom kungörelse skall införas i ortstidning och översändas till en sådan nämnd som avses i 39 § första stycket.

Länsstyrelsens beslut enligt detta kapitel i fråga om skyldighet för fastighet, som ingår i vägförening, att bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller utredning, om föreläggande som avses i 87 §, om fastställelse av stadgar eller av beslut om ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av syssloman, om ersättning för uppdrag eller om beslut av vägförening får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel överklagas, om beslutet inte skall stå fast enligt vad som föreskrivits i fjärde stycket, hos regeringen.

Beslut, varigenom länsstyrelse förordnat förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller föreskrivit underställning av utlåtande, får inte överklagas. Detsamma gäller länsstyrelses beslut rörande fastställande av särskilt värde å fastighet eller beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättningsmannen. Att länsstyrelsens beslut i jävsfråga inte får överklagas, följer av bestämmelserna i 30 och 78 §§. Lag (1995:1683)

4 kap. 95 §

  Då särskilda skäl därtill äro, må vid fördelning av väghållningsskyldigheten för skogsväg mellan fastigheter, å vilka skog finnes, jämkning i de i 11 § stadgade grunderna ske med hänsyn till vad som kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning; dock må ej i något fall å fastighet läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen. Lag (1952:234)

4 kap. 97 §

  Vid förrättning må jämväl bestämmas, att sådan ersättning som avses i 9 § tredje stycket skall beträffande transport av skogsprodukter å skogsväg utgå i form av vägavgifter. Även i detta fall skall vid förrättningen fastställas, med vilka högsta och lägsta belopp sådana avgifter må uttagas. Lag (1952:234)

4 kap. 98 §

  Det åligger envar som äger begagna skogsväg för utforsling av skogsprodukter mot erläggande av vägavgift att, i den mån styrelsen för vägsamfälligheten det begär och å tid som styrelsen bestämmer, varje år till denna lämna skriftliga uppgifter om den mängd skogsprodukter han under det senaste året transporterat och den mängd han under det kommande året ämnar transportera på olika delar av vägen.

Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sådan skyldighet. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (1995:1683)

4 kap. 99 §

  Har vid förrättning eller genom dom bestämts, att kostnad för väghållning skall gäldas medelst vägavgifter, må frågan därom eller om avgifternas högsta och lägsta belopp återupptagas vid ny förrättning, förutom i fall som i 65 § avses, sedan fem år förflutit från det frågan om avgifterna blivit genom förrättning eller dom avgjord eller efter den kortare tid som vid förrättning eller genom dom kan hava bestämts för avgifternas giltighet. Lag (1952:234)

5 kap. 100 §

  Där det är påkallat för att tillgodose trafiksäkerheten får länsstyrelsen för viss enskild väg inom länet eller en del av en sådan väg förordna att det inom ett avstånd av högst tolv meter från vägbanans mitt inte får utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg får förordnandet utvidgas att avse ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas mittlinjer högst femtio meter från korsningen.

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande, som avses i första stycket, skall länsstyrelsen verkställa erforderlig utredning samt därvid bereda de väghållningsskyldiga eller för dem utsedd styrelse, markägare och andra, som hava ett väsentligt intresse av frågan, tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Om meddelat förordnande skall, utöver den underrättelse angående förordnandet som sker enligt allmänna bestämmelser, meddelande intagas i ortstidning. Därjämte skall förordnandet införas i länets författningssamling. Lag (1987:460)

5 kap. 101 §

  Finnes å markområde, beträffande vilket meddelats förordnande varom i 100 § stadgas, stängsel, upplag eller annan därmed jämförlig anordning, som prövas medföra fara för trafiken, må länsstyrelsen förelägga den som har att svara för anordningen att bortskaffa densamma eller vidtaga sådan åtgärd med avseende därå, att faran undanröjes. Vad i 100 § andra stycket sägs skall därvid äga motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av föreläggande enligt första stycket må vite utsättas.
Lag (1954:197)

5 kap. 102 §

  Har en ansökan om tillstånd enligt 100 § första stycket inte bifallits och medför detta att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet, är fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider härigenom.

Ersättning enligt första stycket skall bestämmas att utgå på en gång.
Ersättningen får dock, om särskilda skäl föreligger, på begäran antingen av staten eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för staten eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen har förutsatts skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla även mot den som efter det att rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätt med avseende på fastigheten. Lag (1987:460)

5 kap. 103 §

  Är fastighetsägare jämlikt 102 § tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom inskränkningen i förfoganderätten undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom expropriation.

Om en borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning inte har skett, har han rätt till gottgörelse av staten för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär lider förlust därigenom att en ersättning blivit för lågt beräknad och den till följd av överenskommelse mellan staten och den ersättningsberättigade eller av annan anledning inte prövats av domstol.
Lag (1987:460)

5 kap. 104 §

  Den som på grund av föreläggande enligt 101 § har bortskaffat eller ändrat en befintlig anordning vid väg är berättigad till ersättning av staten för sina kostnader för detta och för den skada i övrigt som genom åtgärden kan ha uppkommit för honom. Ersättningen skall bestämmas att utgå på en gång. Lag (1987:460)

5 kap. 105 §

  Den som vill göra anspråk på ersättning enligt 102, 103 eller 104 § skall göra framställning därom hos länsstyrelsen.

Kan överenskommelse inte träffas om ersättningen, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol, inom vars domkrets den mark som berörs av förordnandet eller föreläggandet är belägen. Även staten kan begära prövning av ersättningsfrågan. I fråga om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning gäller expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Om ett yrkande om ersättning i mål, som inte har anhängiggjorts av staten, ogillas, skall i stället 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10) tillämpas i fråga om rättegångskostnaderna. Lag (1987:460)

5 kap. 106 §

  Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som uppfört byggnad eller vidtagit annan åtgärd i strid mot förbud enligt 100 § att undanröja eller ändra det utförda. Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning får göras av en nämnd som avses i 39 § första stycket samt av en ägare eller innehavare av fastighet, som får begagna vägen. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att åtgärden vidtages. Lag (1994:1415)

5 kap. 107 §

  Länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 § eller om föreläggande enligt 106 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel får överklagas hos regeringen.

Beslut enligt detta kapitel skall, om inte annat förordnas, gälla även om beslutet överklagas. Lag (1995:1683)