Lag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

15 av 22 paragrafer (68 %) har ändrats i lag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge sedan utfärdandet (t.om. SFS 2003:1159). Här finner du samtliga ändrade paragrafer och deras nuvarande lydelser.

Lag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge upphävdes 2012-10-16 genom SFS 2011:1165


Filtrera

Vill du inte visa alla ändringar? Välj den äldsta ändringsförfattningen som saknas i din lagbok, så plockar vi fram alla paragrafändringar du saknar.

[+] Ändringsförfattningar

Vill du endast visa aktuell lagtext?


Ändrade paragrafer

[+] Innehållsförteckning


Lydelse 2020-11-30


1 §

  Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket må efter framställning utlämnas enligt vad i denna lag sägs.

Skall en dom, som har meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, enligt särskilt beslut verkställas i någon annan av dessa stater, anses domen vid tillämpning av denna lag vara meddelad i den sistnämnda staten. Lag (1983:228)

4 §

  Utlämning för ett politiskt brott får endast ske om gärningen eller en gärning av motsvarande beskaffenhet i svensk lag är belagd med straff.

En begäran om utlämning får inte avslås på grund av att brottet är politiskt, om detta skulle strida mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.

Den som är svensk medborgare får inte utlämnas för ett politiskt brott.

Regeringen tillkännager de internationella överenskommelser som avses i andra stycket. Lag (2001:613)

7 §

  Vid utlämning skall i tillämpliga delar följande villkor gälla:
   1. Den som utlämnas må icke i den främmande staten åtalas eller straffas för annat före utlämningen begånget brott, om här i riket meddelats dom angående brottet eller beslut med stöd av 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning att icke tala å brottet.
   2. Svensk medborgare som utlämnas må i den främmande staten ej heller åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen med mindre

särskilt medgivande lämnats enligt 18 §;

han själv inför domstol samtyckt därtill;

han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom en månad efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som må hava ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum; eller

han återvänt dit sedan han lämnat landet.
   3. Vad som föreskrives under 2 skall i fråga om politiskt brott gälla även när den som utlämnas icke är svensk medborgare.
   4. Den som utlämnas må allenast i fall som avses i 8 § eller efter medgivande enligt l8 § utlämnas till tredje stat för brott, som han förövat före utlämningen.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor, som prövas erforderliga. Lag (1975:294)

9 §

  Framställning om utlämning skall av polis- eller åklagarmyndighet i den stat som önskar utlämningen göras antingen hos riksåklagaren eller, om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt hos annan allmän åklagare.

Om icke den, som begäres utlämnad, enligt vad i 10 § sägs samtycker till utlämning eller erkänner den gärning för vilken utlämning begäres eller, om framställningen avser flera gärningar, någon av dessa, skall framställningen grundas på en av domstol i den stat, från vilken framställningen inkommit, meddelad fällande dom eller och annat av domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl föreligga till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet. Begäres någon utlämnad för att lagföras för flera brott är det tillfyllest att till grund för framställningen föreligger sådant beslut beträffande allenast något av brotten.

Vid framställningen skall, om det i förekommande fall ej framgår av domen eller beslutet, fogas uppgift om personens nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes. Lag (1990:276)

11 §

  har upphävts genom lag (1981:1091)

12 §

  Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åklagaren, om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff, använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild utredning, utöver vad av framställningen om utlämning framgår, förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna brottet.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts. Finner högsta domstolen hinder mot utlämning möta enligt 1--5 §§, upphör dock beslutet genast att gälla. Föreligger sådant hinder mot utlämning som avses i 6 § första stycket, gäller beslutet ej under tid då personen med anledning av misstanke om brott som där avses är berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergår fängelsestraff eller eljest är omhändertagen på anstalt.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har beviljats.

Talan mot rättens beslut i fråga om tvångsmedel förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som hålls häktad i utlämningsärendet äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats. Lag (1983:228)

13 §

  har upphävts genom lag (1980:187)

14 §

  Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet skall stanna på staten, om det inte finns särskilda skäl för att den skall återbetalas av den som begärs utlämnad.
Lag (1996:1630)

15 §

  Har den som avses med framställningen enligt 10 § andra stycket samtyckt till utlämning och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8 § för handen, äger åklagaren, om han finner att hinder mot utlämning ej föreligger enligt denna lag eller att utlämning eljest icke bör vägras, meddela beslut om utlämning.

Om åklagaren inte meddelar beslut om utlämning enligt första stycket, skall handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats, skyndsamt överlämnas till riksåklagaren. Om det är uppenbart att framställningen bör bifallas och denna inte rör en svensk medborgare eller faller under 4 eller 8 §, får riksåklagaren bevilja utlämning. I annat fall skall riksåklagaren med eget yttrande anmäla ärendet hos justitiedepartementet, varefter regeringen meddelar beslut i ärendet.

Vid beviljande av utlämning må förordnas, att föremål som tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finnas påkallade. Lag (1983:228)

15 a §

  Innan regeringen meddelar beslut i ärendet skall, om det finns särskilda skäl, yttrande inhämtas från högsta domstolen huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt denna lag.

Om det behövs, skall högsta domstolen hålla förhandling. Förhandling får inte vägras, såvida inte tidigare förhör under utredningen måste anses tillräckligt eller saken bedöms vara uppenbar.

Finner högsta domstolen att hinder mot utlämning möter enligt denna lag, får framställningen inte bifallas. Lag (1981:1091)

16 §

  Beslut om utlämning skall verkställas så snart det kan ske.

Beslutet om utlämning verkställs av polismyndigheten. Om den som skall utlämnas är på fri fot får han eller hon, om det är nödvändigt för att utlämningen skall kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar. Lag (2003:1159)

17 §

  Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får, om för gärningen eller en gärning av motsvarande beskaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängelse, på begäran av polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag får också ske i sådant fall.

Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skyndsamt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut må talan ej föras.

Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjligen underrättas, då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart hävas. Om anhållen i annat fall ej frigives, skall framställning om hans häktande avlåtas till rätten sist å femte dagen från den dag anhållningsmyndigheten fick del av utlämningsframställningen.

Bestämmelserna i denna paragraf tillämpas inte i fråga om den som eftersöks enligt en europeisk arresteringsorder.
Lag (2003:1159)

19 §

  Den som utlämnas från någon av de stater som anges i 1 § till en annan sådan stat får utan tillstånd transporteras genom Sverige.

Den som utlämnas får, om det är nödvändigt för att transporten skall kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.
Lag (2003:1159)

21 §

  Beslut av riksåklagaren enligt 15 § andra stycket eller 20 § får inte överklagas. Lag (1983:228)

22 §

  Har utlämning till Sverige skett från någon av de stater som anges i 1 § för rättegång här i landet, på villkor att den som utlämnats senare återförs till den staten, skall polismyndigheten på den ort där rättegången har ägt rum se till att den som har utlämnats återförs.

Om den som skall återföras är på fri fot får han eller hon, om det är nödvändigt för att återförandet skall kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar. Lag (2003:1159)